Nu börjar nerverna kicka in minsann.

Jag har för en gång skull mer än en motståndare, vi är fem som tävlar om att stå på pallen och det betyder att jag måste kämpa för pallplats. Givetvis skall man alltid kämpa, men ja... Dock trodde jag inte att suget efter medalj någonsin skulle drabba mig då jag alltid tävlar mot mig själv, det är mina personbästa jag vill slå. Men visst fan vore det fint att fara hemåt en medalj rikare, så det skall banne mig krigas för kung och fosterland!

Inte nog med att nervositeten i det finns, tankar om allt som kan gå fel börjar också smyga sig på. Tänk om jag tappar ryggen och faller framåt i böjen? Eller om jag lyfter rumpen från bänken när det skall liras bänkpress? Eller att marklyftet är fastlimmat i golvet.

Jag är galet nervig inför böjen, jag kan nog till och med erkänna att jag är lite skraj för knäböj. 

Eller tänk om jag glömmer någon utrustning hemma, det är för långt för att vända och fara hemåt om man står i Storfors utan bälte eller skor. Fy fan för nervositet alltså.

Nejnejnej, dessa tankar skall motarbetas, det skall bitas ihop och jag skall lyfta tungt!

En påpälsade Angie tänker fara till affären och inhandla kvarg och annat livsnödvändigt.

Over'n'out!

=>