Ångest, ljuva ångest.

Jag gräver ner mig i ett hål och självdör snart.

Jag vill träna, och jag vill träna NU. Men kan jag träna nu? Nej. Och har jag kunnat träna under veckan? Nej!   Nu är jag så instabil att jag till och med pratar med mig själv, det är mestadels mutter och stånk, men ändå. Jag är världens bittraste bitterfitta.

Jag saknar mongopacket från preemparkeringen, och jag saknar det flödande svettet och de tunga vikterna på SAK. Men de tunga vikter är väl long gone nu när förkylningsbakterierna mumsat i sig alla muskler, och när lederna knakat sönder. ÅÅHHH.